Vårdikter och sanningens lokal
En värmande vårdikt
Tittar upp.
På en blå himmel med vita molntussar.
Vind viner igenom luften.
Över en nästan tom skolgård.
Jag tittar med andra ögon, klarare ögon, bättre ögon.
Jag ser så mycket mer.
Två kvinnor som talar med varandra i en ivrig ton.
Tre barn leker med skratt och humor.
En boll kastas igenom den kyliga luften
Att det är vår i luften märks på så många mer sätt än på det soliga, men ännu så kalla vädret.
På människorna lyser längtan och glädje till den varmare sommaren.
Där borta sopar en man bort de löv som så sakta föll ifjol.
Nästa år kommer han sopa nya löv.
Från samma träd.
Jag tittar med andra ögon, klarare ögon, bättre ögon.
Jag ser så mycket mer.
Tystnaden och lugnet.
Några få barn leker på den stora skolgården.
Träden gungar sakta i vinden och molnen sveper förbi i lugn takt.
Långt där borta syns några röd, bruna hus.
Det är stilla och tyst, det enda jag hör är blott fåglarnas kvitter.
Se! En gråsparv svävar i skyn.
Allt är så stilla och lugnt. Det enda som är levande är den förtjusande borgen som står så vackert i solskenet.
Jag blir vild och vill springa dit, men ack är jag kvar här i allvaret.
Men snart, snart kan dansa dit som ett löv dansar till älvornas musik.
Tack.
/Emma
